RSS 2.0

Livets prioriteringar.

Skrivet: 2013-04-22 @ 21:03:00
Folk slutar aldrig att förvåna.. Saker som jag egentligen inte borde bli förvånad över förvånar mig ändå. För detta har ju hänt förut. En del av mig trodde väl att saker hade ändrats. Att folk ändras. Att de inte hamnar i samma spår igen. Där hade jag helt enkelt fel. 
 
Det kanske bara är jag som väljer att prioritera mina vänner först i största möjliga mån. Försöker alltid ställa upp om jag kan. Oavsett. Utan frågor. För jag hoppas att någon gör detsamma för mig den dagen jag behöver det. Jag vore inte samma person utan mina vänner.
 
I min värld så behöver man dock vårda sin vänskap. Riktig vänskap handlar om att saker och ting aldrig känns konstiga hur länge det än dröjer mellan att man ses men det innebär ju också att man håller vissa saker vid liv. Att man vill fortsätta vara vän. Inte bara höra av sig när man själv behöver stöd och tröst. Att ingen ska behöva tjata på en för att ses. Eller tvinga någon att umgås med en. 
 
Det är sjukt hur vissa människor kan förändras när de får ett förhållande. Då prioriterar de genast bort sina vänner. De glömmer bort att det faktiskt är vännerna som alltid funnits där tidigare. Som alltid kommer finnas där. Som kommer ställa upp. Vårdar man inte det så får man se sig själv i spegeln en extra gång. I min värld så förstår jag inte hur man kan prioritera bort en sådan sak. Sen så är det väl ens vänner som ska kunna förbise och förlåta såna saker men är det verkligen helt okej gång efter gång efter gång..?
 
Det är inte så kul att planera saker långt i förväg för att så många som möjligt verkligen ska kunna ses. Så man t ex hinner ta ledigt eller spara pengar. Eftersom vi inte har förmånen att träffa de närmsta varje dag längre så är det så här vi får göra. Någon gång per år. Sedan när en ställer in bara någon dag innan.. Samt bara kommer med dåliga ursäkter. Eller egentligen inga alls. Är det konstigt att man blir sjukt trött ? Besviken. Ledsen helt enkelt. 
 
Det kanske bara är jag som fick mig en sån sjuk tankeställare efter att Ellinor lämnade oss? Livet är för kort för att slösas bort på obetydliga saker. Man vet aldrig hur lång tid man får tillsammans. Det gäller att ta vara på varje ögonblick. I rimlig mån självklart. Man måste ju leva i vardagen också. Men lev som om det inte fanns någon morgondag.. Många tar saker förgivet alldeles för mycket. Jag också. Tänk på det.
 
Men okej.. Vi kanske prioriterar olika. Vi kanske tycker att olika saker är olika värt. Hur arg du än gör mig så kommer jag säkert ändå alltid svara och hjälpa dig den dagen du behöver det.. För det är sånt vänner gör. Hoppas bara att du är lycklig och känner att du själv har gjort rätt val i livet. Att du vet vad som betyder mest. Att du vet vem du är och står på egna ben. Vi behöver väl inte tycka lika. Jag ska försöka respektera det. 
 

Tankar.

Skrivet: 2013-03-10 @ 02:18:06

Har tänkt mycket på senaste.. Snurrar till det. Återigen så verkar det som om kroppen minns. Den minns hur den här tiden kändes för två år sedan och bubblar upp igen. Återupplever undermedvetet.

Ibland undrar jag vart tiden tar vägen.. Att allt går så fort. Hinner inte med. Känner mig nästan gammal emellanåt. Sen kommer jag på mig själv.. Skärpning.

Idag skulle du ha blivit 25 år. Det är inte gammalt. Livet har ju knappt börjat då. Så sjukt att du inte finns längre.

Försöker ta vara på tiden. Tänka på vad som är värt något i livet. Att inte ångra något. Göra det jag vill och känner för. Man vet ju aldrig hur länge man har kvar eller vad som kan tänkas hända. Måste försöka att inte ta saker förgivet.


Förbjuda "kamphundar" i Sverige?

Skrivet: 2010-09-30 @ 21:54:45

Efter att ha sett gårdagens "Kvällsöppet hos Ekdahl" gällande debatten om man ska förbjuda ”kamphundar” eller inte så måste jag delge mina åsikter.. Misstänker dock att jag gör detta på egen risk eftersom det är en ganska laddad debatt. Hoppas dock att folk förstår att alla har rätt att tycka och tänka vad de vill och att bli arg eller gå till personliga angrepp inte gynnar någon. (Minns hur det gick förra gången jag uttryckte mig om ett laddat ämne). Så har ni något att säga, bra eller dåligt, säg det men håll saker och ting på en bra nivå tack..

Men till saken.. För vad hjälper det att förbjuda en ras? Eller ja.. Sk "kamphundar" är ingen ras utan det är ett ord som egentligen inte hör hemma i dagens samhälle. Men om vi mot förmodan ska ha hundar som kallas "kamphundar" så ska det då riktas mot individer. Inte en speciell ras. Utan det ska då vara de hundar som drar ner för alla andra. Renrasig som blandras. De hundar som fått en sådan uppfostran där de används som ett skydd eller vapen. Så det är fel att skylla på hundarna. Det är vi människor som uppfostrar och avlar så det är vi som borde ta ansvar. Vissa människor borde inte få skaffa hund, oavsett ras. Allt handlar om okunnighet. Det är okunnighet och osäkerhet som skapar aggressivitet. Spelar ingen roll hur stor eller liten hunden är. Det man borde göra är att lära ut istället. Vem som helst borde inte få skaffa vilken hund som helst. Man borde göra allt för att undvika att folk som inte tänker låta en hund vara just en hund få köpa en. Det gäller att lära ut vad det innebär att ha en hund. Utbilda folk. Uppfostra folk. Man måste bygga upp en bra grund. Det spånas lite om att man borde införa ett sk ”hundkörkort” och det kan jag absolut hålla med om att det är en bra början. Men i så fall så ska det gälla alla raser och hundar. Annars har det ju ingen inverkan. Ett ”hundkörkort” vore bra både för att undvika att fel personer skaffar hund samt att lära folk som vill väl men ändå misslyckas för att de inte har kunskapen. Folk borde framförallt få lära sig att skaffa en hund som de klarar av och inte bara för att de tycker rasen eller hunden är gullig. Alla hundar passar inte som soffpotatisar utan måste få stimulans och träning för annars visar sig den överskottsenergi och understimulering som uppstår på andra sätt. Sätt som oftast inte är acceptabla. Ändå så fattar inte folk varför hunden beter sig som den gör. Logik?

Dessutom borde folk kunna lära sina barn och liknande att man inte går fram och klappar eller slänger sig på en främmande hund hur som helst. Håller jag koll på min hund så kan väl ni hålla koll på era barn? Allt för många gånger som man svurit åt oansvariga föräldrar. Vart tog allt sunt förnuft vägen?

Jag förstår absolut att folk lägger fram argumentet att det inte är samma sak att bli biten av t ex en chihuahua som av en ”kamphund” men för mig är det faktiskt principen. Det handlar om att folk inte har koll på sina hundar. Att de inte kan hantera dem. Sedan att det är en liten hund eller en stor hund borde inte spela någon roll. Vissa människor väljer att skaffa en stor hund medans andra vill ha en liten men båda hundarna borde få samma uppfostran och förutsättningar. Förstår inte varför det alltid läggs extra stora krav på hundägare med stora hundar? Alla ska kunna hantera sin hund oavsett storlek. Dessutom kan det gå illa även om det är en liten hund man blir biten av. Men varför ska det vara mer acceptabelt? För att hunden inte biter lika hårt? Vart finns logiken där?

Men jag förstår att ett förbud mot en viss hundras är en lätt sätt att tro sig få ett slut på problemet. Ett sätt att sopa saker under mattan. För att införa ett ”hundkörkort” skulle kräva en del pengar och engagemang från kennel- och brukshundsklubben. Något som politikerna förmodligen inte orkar lägga en tanke på att försöka styra upp. De går hellre den ”enkla” vägen och förbjuder några raser istället. Känns som om de bara sitter vid ett bord och bestämmer saker bakom stängda dörrar utan att egentligen veta vad en hund är. De har inga direkta grunder. Det som är skrämmande är att det inte kommer sluta här. Vilka raser är det som anses vara ”kamphundar” egentligen? Vad eller vem är det som bestämmer det? Och framför allt.. Vad är nästa sak de kommer förbjuda? Vad är det mer som inte passar?

Risken som finns med att förbjuda en specifik ras är att det kommer dyka upp fler obegripliga raser och blandraser. Jag menar absolut inget ont emot blandraser utan de har också sina för- och nackdelar precis som renrasiga hundar. Det jag menar är att det är lättare att hålla koll och följa aveln av en renrasig hund då det oftast är dokumenterat (även om det inte är en garanti att det blir stabila och bra hundar). Men man kan inte blanda vad som helst utan att det får konsekvenser och det kan vara svårare att styra över sådan avel. Det finns folk som bara avlar för att tjäna en hacka och tänker inte alls på vad det är de avlar fram. En hund som blandas med två helt olika ursprung och instinkter kommer bli splittrad. Det funkar inte. Förbjuder man en ras så kommer det inte betyda att folk slutar vilja ha den rasen utan man kommer försöka hitta kryphål istället. Dessa kryphål kommer förmodligen inte gagna hundarna eller samhället.

Denna diskussion hade dessutom inte varit lika het om media hade gett fan i att förstora minsta lilla händelse som de anser gäller en "kamphund". Oftast har de ingen aning om vad det är för ras eller anledning till incidenten. Alltid ska det vara en "kamphund" som uppmärksammas fast att det kanske bara är halva sanningen. När det gäller andra raser som är inblandade i andra incidenter så omnämns det bara som en hund eller inte alls. Media vet att ordet "kamphund" får mycket diskussioner och utnyttjar det då vid första bästa tillfälle. Man kan till exempel läsa en artikel om en incident i en av de stora kvällstidningarna och sedan läsa om samma incident i en dagstidning eller lokaltidning men det målas inte alls upp på samma sätt. I kvällstidningen så har en "kamphund" slitit av halva armen på en människa medans i en annan tidning så är det bara en hund som bitit en människa i armen. Kunde varit vilken hund som helst. Ska media skriva om folk som blir hundbitna så ska de skriva om alla sådana händelser och inte bara dem som handlar om en ”kamphund”.

Så vem är de stora bovarna i denna fråga egentligen? Alla borde ta sitt ansvar, varje enskild individ. Politiker, hundägare, vanlig medborgare samt media. Lägg energi på att utbilda folk om hundar och ge folk kunskap istället för att sitta på en stol och förbjuda raser.


 


Förändringar.

Skrivet: 2010-09-13 @ 00:26:09
Jag är inte samma person som jag var för fem år sedan. Det är inte samma person som skriver detta som tog det där stora steget för fem år sedan. Det är inte samma person.. fast ändå. Jag är heller inte samma person som för två år sedan. När nästa stora steg togs. Det är lite skrämmande hur man mycket man ändras under åren.. Man växer hela tiden och formas från sina erfarenheter. Från sina prestationer. Från sina misslyckanden. Frågan är bara, är det jag som ska forma livet? Eller är det livet som ska forma mig?

När är det dags för nästa stora steg..?

Tänker tillbaka på den person jag var då och jämför med den person jag är nu. När jag tänker på hur mycket jag har ändrats och vuxit och på många sätt blivit en bättre människa så kan jag inte låta bli att undra vad som blivit sämre? Man brukar ju säga att ur allt ont så kommer något gott.. Men, borde det inte vara tvärtom också? Att ur allt gott så kommer även något ont? Jag tror nästan det.. Av den enkla anledningen att det måste bli balans. Det måste finnas båda delarna för att saker ska funka och för att allt ska rulla på. Sedan är ju bara frågan vart man drar gränsen.. Ingen är perfekt. Så är det bara och så ska det vara.

Anledningen till att jag tycker det är skrämmande med dessa förändringar är att man oftast inte märker dem själv. Utan kanske först efteråt. Eller försent. Vore man mer uppmärksam så borde man kunna styra lite mer. Vilka goda sidor man ska och vilka onda sidor man ska. Vilka delar i ens liv som ska ha stor betydelse och inte. Nu känns det mer som om man bara tar emot och försöker lära sig hantera och leva sitt liv runt de saker som sker. Det kanske låter som att jag bara pratar om de negativa sakerna men så är det inte. Menar allt. Menar att man borde kunna styra mer. Skulle vara skönt att slippa ställa sig frågan "Vad fan hände?" jämt och ständigt.. Hatar att ha en känsla, bra eller dålig, som bara dyker upp av någon anledning och sedan bara försvinner lika snabbt som den kom. Utan att man vet varför eller om den kommer komma tillbaka. Eller så är det jag som låter för mycket av den konservativa delen av mig att skriva nu.. Men men..

Hade jag fått önska så hade jag önskat att människor skulle haft mer förståelse och framförallt lära sig uppskatta det dem har. Det känns som om folk är alldeles för giriga nu för tiden. Det ska vara pengar och status bara. Men när blev hälsan och riktiga vänner oviktigt och betydelselöst? Önskar det fanns ett svar..

Att fatta ett sånt beslut tar en bråkdels sekund av ett liv och sedan är livet förändrat för alltid..

Det svåraste beslutet man kan behöva ta.

Skrivet: 2010-07-02 @ 23:22:55

Det är med sorg i hjärtat och tårfyllda ögon jag skriver detta inlägg. Känner ändå att jag måste. Behöver få ut mina tankar och visa mitt deltagande. Mina tankar befinner sig nämligen på Gotland för tillfället. Sofies hund Zacke har nyligen fått somna in. En olyckshändelse för något år sedan som blev en skada som aldrig riktigt blev bra. Åtskilliga veterinärbesök men ändå en hund som är halt och har ont. Det är inget värdigt liv. Sofie är otroligt stark som tog detta beslut. Som satte sina egna känslor åt sidan och bara koncentrerade sig på vad som var bäst för Zacke. Och detta var för hans bästa även om det skär i hjärtat. Det går inte att föreställa sig hur det känns att behöva stå inför det beslutet själv. Usch. Beundrar dig verkligen gumman.

Många kanske inte förstår hur en hund eller ett djur kan betyda så mycket och hur man kan bli så ledsen över en sådan här sak. Men man kan nog inte förstå förrän man själv blivit älskad utav en hund. Den kärleken är obeskrivlig. Man får ju en relation på något plan och när denna tar slut eller försvinner ur ens liv är det bara naturligt att bli ledsen och känna saknad. 

Det kommer bara finnas en Zacke. Han har nog satt sina spår i de flestas hjärtan som träffat honom. Den hunden var speciell och betydde mycket för mig. Har ändå bott ihop i tre år. Älskade Zacke. Nu har du inte ont mer utan kan springa och busa hur mycket du vill. Det är huvudsaken.  

Och Sofie.. Jag saknar dig och du vet att du alltid kan prata med mig, dag som natt. Vi ses om lite mer än en vecka. Då ska vi göra något kul. Busa som förr :)


Studenten.

Skrivet: 2010-05-19 @ 22:30:03

Det är helt sjukt att det snart är två år sedan jag tog studenten. Tiden går så otroligt fort. Min gymnasietid var den bästa och mest underbara tiden hittills i mitt liv. Att flytta hemifrån, till annan ort, som 16-åring var självklart skrämmande men som sedan visade sig vara det bästa jag gjort. Allt jag varit med om under de åren, allt jag lärt mig och så mycket jag har växt som människa kan jag knappt förstå själv. Jag har många att tacka för den tiden som gjorde den resan helt jävla underbar, rent ut sagt. Så där lagomt sentimental känner jag mig nu.. Vad vore jag utan er?

Studenten är nästa steg. Nästa steg ut i livet. Ut i stora vida världen. En underbar dag som ska innehålla lycka och förväntan. Man får ta allt det man lärt sig och lägga i ryggsäcken och sedan bege sig ut på nya äventyr. Saker och ting blir vad man gör det till.

Var inne på Bluebox och tittade förresten. Älskar den sidan. De har så mycket roliga saker :) Men men.. Hittade i alla fall en "Studentbok" dvs en bok man fyller i tex:

• Hälsningar från kompisar
• Skvaller från balen
• Värsta ämnena
• Span, strul och kärlek
• Sett och hört på studentskivan
• Minnen från utspringet
• Studentuppvaktningen
• Så här dyrt blev det
• Klassfoto
• Lärdomar som inte ingick i läroplanen
• Avslutningsaktiviteter m.m.

(Klicka på bilden för att komma till boken.)



Hade varit kul att ha haft en sådan när man själv tog studenten ;) Jag har ju rätt dåligt minne så behöver ju skriva ner saker för att minnas. Men jag får nöja mig med alla kort jag har och det som jag skrivit i gamla bloggen. Och något gammalt dammigt minne har jag säkert.


När ärlighet blir okänslighet.

Skrivet: 2010-01-18 @ 23:40:04

För mig har ärlighet alltid haft en stor betydelse. Det är en självklarhet för mig. Jag vill att man ska kunna prata om allt och då även kunna vara ärlig. Klart det finns tillfällen då man inte kan vara helt och hållet ärlig. Man kanske ibland måste tänja lite på sanningen och vad man tycker och tänker. Vill ju inte medvetet såra någon. Men så slog det mig.. Tänk om människor uppfattar min ärlighet som något annat. Att jag är okänslig? Saker som jag tycker att man borde vara ärlig om kanske sårar någon annan. Alla har ju olika uppfattningar om saker och ting. Jag har ju träffat människor som jag ansett varit alldeles för frispråkiga och för mig varit dryga och okänsliga. Men i deras ögon kanske de bara ansåg sig vara ärliga. Vart går gränsen egentligen? Och vem bestämmer vart den går?


Övergång.

Skrivet: 2009-06-10 @ 23:13:26
Jag vet att jag har förbannat, klagat och grinat ett antal gånger. Jag förstår att folk undrar. Varför jag gjort som jag gjort. Varför det har blivit som det har blivit. Men.. är man i en relation som sedan tar slut , av en eller annan anledning, så är det klart att det är många blandade känslor. Förtvivlan. Förrvirrning. Tomhet. Vem är jag? Vad ska jag göra nu? Ingenting kommer bli som förut så det är ju klart att man är rädd. Allt man trodde på. Alla löften. Alla planer. Bara borta en dag... Men minnena från tiden innan finns ju också kvar. Det fanns ju ändå en anledning till att vi var tillsammans i 1 ½ år. Vill inte att någon ska döma varken mig eller honom. Det finns en mening med allt.

Alla hanterar saker på olika sätt. Många förstår inte hur vi fortfarande kan bo ihop. Hur vi fortfarande kan umgås som vi gör. Men 3 ½ år av vänskap kan inte bara suddas ut över en natt. Hade man gett efter för ilskan och förvivlan och bara brytit upp och aldrig mera setts hade nog det varit ännu mer jobbigt. Klart det är jobbigt nu också vissa dagar men det känns också bra. Bättre än jag trodde. Man har fått tid på sig att känna efter, tänka och förbereda sig för det verkliga slutet istället för bara att ligga i sängen och känna sig ensam. Även om jag blir tokig ibland och han blir tokig på mig så är vi ändå vänner och jag är glad över det. Man har insett att vi inte kan bo ihop. Så är det bara. Nu i efterhand tror jag att den här övergångsperioden som vi går igenom bara är bra. Behövde den verkligen för att inse.

Han flyttar den 1 augusti. Även det väcker blandade känslor. Nu är ett datum satt. Nu är slutet nära. Jag vill bo själv. Jag vill inte ha någon pojkvän. Jag vill lära mig att uppskatta livet och ta vara på tiden. Jag vill tänka på bara mig själv och ta reda på vem jag är och vad jag vill. Detta måste jag göra på egen hand. Men vill heller inte förlora en av mina bästa vänner. Är därför glad att det inte kommer bli så. Sedan får framtiden utvisa hur det fungerar i längden.

"You are no longer my business, It's all up to you
Will have to find a soft heart in somebody new
Well friends are calling me mad just for staing this long
There's nothing I rather want then to prove that they are wrong"

Det är en viss skillnad på att älska någon och att vara förälskad.

Slutet.

Skrivet: 2009-05-03 @ 00:28:24
Smakar på ordet "singel", men det smakar inte riktigt lika bra som ordet "pojkvän" gjorde den 14:e september 2007. Men vissa saker kanske man måste lära sig tycka om helt enkelt. Det är väl ingen som tycker om att vara helt ensam utan att dela saker med någon och att känna närhet. Men man kan inte stanna bara för sakens skull av rädsla för vad som händer efter.

Ibland så säger det bara stopp. Det tar slut. Pirrandet, spänningen och kanske även kärleken? Man måste vara två i ett förhållande för att det ska fungera. Vilja lika mycket. Våga kämpa. Ta sig igenom varje steg, varje kris och förstå att saker och ting ändras. Fast förhoppningsvis till det bättre i längen. Växa tillsammans och inte ifrån varandra.

Tänker tillbaka på alla fina stunder vi har haft. Allt som varit. Allt som kunde ha blivit. Allt som nu känns förlorat. 3 ½ år har vi känt varandra. Haft daglig kontakt. Klart man blir beroende, men det blev nog för mycket. Att gå från ett distansförhållande till sambo var nog inte det smartaste så här i efterhand. Inte för mig. Att vara självständig. Att tycka om att bara vara själv. Det är så otroligt viktigt. Mer än man tror. Det är dock en egenskap jag har förlorat för längesedan. Att flytta hemifrån, börja om helt på nytt var något av det bästa jag gjort men det hade sina nackdelar också. Det fanns alltid någon där, någon att vara med, någon att prata med. Vad det än var. Sedan flyttade man hem. Blev sambo. Då vändes allt det man vant sig vid upp och ner. Trodde det skulle vara som innan, eller till och med bättre, men det var inte riktigt så lätt. Det där perfekta livet man drömt om och alla förväntningar och längtan man byggt upp under distansen gjorde det hela svårare.

Hade jag kunnat vrida tillbaka tiden hade jag nog gjort vissa saker annorlunda. Skulle ha lärt känna mig själv och få tillbaka min självständighet innan jag började dela precis allt med någon annan. Allt gick nog bara för snabbt. Synd att man måste lära sig av sina misstag för att förstå. För att inse. Känns som om jag förlorat mycket i onödan. Fast är väl ingen idé att vara bitter för det nu. Livet är inte alltid så lätt.

Kommer i alla fall sakna honom. Sakna det vi haft. Alla stunder. Kommer sakna alla de där småsakerna. Vet inte alls vad som kommer hända nu. Vet inte ens hur det känns. Kommer ta tid att vänja sig. Finns så mycket minnen. Så mycket saker man gått igenom. Fast egentligen skulle det ha skett en stor förändring redan vid första misstaget. Vid första sveket. Kanske inte lika radikalt som detta men ändå, redan då borde man förstått att något var fel och att något behövde göras.

Han kommer trots allt alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Känns som om jag förlorat min bästa vän. Vi kanske gled isär. Båda behöver i alla fall ta tag i sina liv. Så det är dags att lägga all energi på mig själv. Koncentrera mig på vad jag vill och vem jag är. Skönt att slippa bry mig om någon annan. Få slippa den där klumpen i magen och att vara orolig och ledsen.

Får helt enkelt se vad som händer i framtiden. Vart allt detta leder.

"You can't control the thoughts in your head sometimes. And you can't control who you love. It's a strange feeling, loving someone. It can be so sad sometimes. Even sadder than death, I think. Love is something we'll never really understand. We can open our eyes to death, and feel that it's real. We can watch it happen right in front of us, and we can accept it, even though it isn't always easy. But love isn't like that. Love makes us weak and desperate. Love kills parts of us we never knew we had."

Lejonet.

Skrivet: 2009-05-03 @ 00:27:51
Född 1989-08-22 kl. 11:27. Precis på gränsen mellan Lejon och Jungfru. Så läser ibland båda horoskopen. Fast väljer oftast lejon.

"Det är först när man älskar sig själv som man kan älska andra"

Datum: Ca. 22 juli-21 augusti
Plats i zodiaken: Femte tecknet
Planet: Solen
Element: Eld
Kvalitet: Fast
Passar bäst ihop med: Väduren och Skytten
Bra egenskaper: Snäll, generös, glad och trevlig
Dåliga egenskaper: För snäll, konflikträdd och dåligt tålamod. Vill alltid stå i centrum och har en tendens att slösa lite för mycket med sina pengar.
Intressen: Shopping, fotografering, data, inredning och att umgås.
Favoritfärg: Blå och svart

Sammanfattat lite om det jag faktiskt tycker stämmer in. Långt ifrån allt i boken, "Sjärntecknen talar om vem du är - Lejon", som stämmer men mycket. Tycker det är lite läskigt. Inbillar man sig? Eller är det verkligen så? Ligger ju som sagt på gränsen, kanske borde läsa om Jungfrun så har jag ett komplett lexikon om mig själv. Varför jag är som jag är. Varför jag gör som jag gör. Intressant. Nu har jag något att skylla på.

Ett Lejon vill alltid stå i centrum (Njae, beror väl på hur man ser det) och har ett starkt behov av erkännande och beröm. Hon tycker om att organisera allt, med förtjusning även andras liv. Den som är född i detta tecken är hederlig, hjälpsam, varm och romantisk, och har många vänner.

En person i Lejonets tecken ser faktiskt ut som ett sådant kattdjur även till utseendet. Hon går rak i ryggen och med en stolt värdighet (Haha, eller inte!),och hon har ofta en ljus man av hår (Aha, därför jag tycker om att vara blond?)

Hon älskar beröm och smicker, och detta är också hennes akilleshäl (Vid närmare eftertanke är det nog ganska sant). En komplimang kan få det vildaste och argaste Lejon att helt komma av sig, vare sig komplimangen gäller klädseln, något hon utfört eller ett personlighetsdrag. Därför går det relativt lätt att manipulera ett Lejon.

Hjärtat är antingen urstarkt på Lejonet, eller också har hon ett försvagat sådant. Andra krämpor kan vara smärtor i ryggen och axlarna, ryggradsproblem, skador i ben och vrister genom olyckshändelser, ont i halsen samt problem med fortplantningsorganen. Vanligen återhämtar de sig snabbt, och största faran för Lejonet är nog att hon inte har lust att stanna i sjukbädden utan hoppar upp för tidigt. Att vara sjuk och svag är verkligen inte en roll Lejonet trivs i.

Beröm och uppskattning är det som Lejonet lever av, det är som om hon utvinner styrka ur applåderna, och en partner behöver snabbt lära sig att hantera den teknikern i relationen. Med lite smicker kan man hantera Lejonet när hon är som mest envis. Tänk på att det är en härskare du har att göra med, och som sådan vill hon hela tiden höra att hon är älskad. (Härskare vette sjutton men uppskattning är ju trevligt, hehe.) Om Lejonet inte får kärlek, blir hon vilsen och misstänksam och börjar tycka synd om sig själv. Ett avvisat Lejon är en trist uppenbarelse. Om kärleken saknas i hennes liv kommer hon att tyna bort, så viktig är den. Och då pratar vi om att få kärlek, för Lejonet har ett outsläckligt behov av kärlek och uppskattning. Hon behöver det för att själv kunna ge kärlek.

Men ett förhållande med ett Lejon är inte det enklaste. Det gäller att förstå hennes språk, och veta hur den här katten gillar att bli kliad. Hon kan lätt bli bortskämt, och hon är väldigt svartsjuk. Den man som hon har "fångat" tillhör nu henne med kropp, själ och sinne. Lejonets partner behöver lära sig att balansera hennes eldiga entusiasm med sitt lugna förnuft, och hennes irrationella stolthet med sin stabilitet.

Lejon har ofta vänner i Vattumannen, hon tycker om att de är intellektuella och stimulerande. (Känner jag någon vattuman?.) Skorpionen är ett annat tecken hon går bra ihop med. Här kan man verkligen tala om klubben för inbördes beundran. (Aha! Känner ju många skorpioner! Där ser man.) Men två Lejon brukar inte fungera, de konkurrerar från första början med varandra, och beslutar sig ofta i all vänskaplighet för att gå skilda vägar. (Känner inga lejon, längre.. Hehe.) Väduren och Lejonet kan ha väldigt roligt ihop - det slår verkligen gnistor om dem - men tyvärr har båda tendens att dominera, vilket inte fungerar så bra. (Haha, Systeryster!) Skytten och Lejonet är nog de som kommer bäst överens. De har samma härliga entusiasm och optimism, och Skytten är faktiskt den enda som kan retas med ett Lejon, för han gör det så lättsamt och vänligt att Lejonet tål det. (Känner ingen skytt heller va?)

Innanför det stolta, självständiga Lejonhjärtat darrar en rädd liten figur som är i stort behov av andras uppskattning och beröm för att leva.

För att uppnå genuin förståelse för andra, behöver Lejonet utveckla sitt eget inre jag, lära känna sig själv och uppskatta den hon är. Ju mer kunskap och insikt hon får om sig själv, desto mindre angelägen blir hon att imponera på andra. Det fria Lejonet kan öppna sitt hjärta för hela mänskligheten och älska med hela sin varelse.

Blind.

Skrivet: 2009-05-03 @ 00:26:18
Underligt hur blind man kan vara ibland. Eller väldigt ofta. Att man inte ser sådana självklara saker som någon annan, som man aldrig träffat innan, ser och förstår på en gång. Vad beror det på? Vill man bara skydda sig själv? Undermedvetet. Fast är det så mycket bättre att man inte ser? Att man inte inser? Blir det inte bara värre då.. För man har nog sett men vill inte ta tag i det. För man vet inte vad man ska göra. Det är så okänt. Man stannar hellre i tryggheten. Eller i alla fall i det man är van med.. Förändringar kanske inte bara är dåliga? Man är bara rädd. Rädd att det värsta ska hända. Men vad händer om man inte gör något då? Underligt hur blind man kan vara för sådana saker som omvärlden redan har sett. Man slår det ifrån sig. Vill inte höra. Man kan inte ändra på en person. Önskar bara förståelse. Förstår inte. Man kan inte hålla fast vid hopp och drömmar föralltid. Vill inte ändra något. Vill bara minnas. Ingen är felfri. Ingen är perfekt. Vill bara se igen.

Behöver höra varför..

Hjärtat.

Skrivet: 2009-05-03 @ 00:22:53
Kan ett sårat hjärta läka och bli helt igen?

Att få sitt hjärta krossat trodde jag bara var något man sa. Jag trodde inte att det verkligen var så det kändes på riktigt när man blev sårad. Jag trodde inte att något en människa gör kan påverka en så mycket att man verkligen känner smärta, i hjärtat.

Man måste nog uppleva det för att förstå..

Jag tror faktiskt att ett hjärta kan bli helt igen. Antingen genom tiden eller genom att helt enkelt förlåta. Det är nog viktigt att man kan gå vidare och lägga saker bakom sig.. Efter att ha bearbetat det såklart, annars kanske det finns någon liten detalj som kommer ligga och störa. Den där sista sårskorpan som vägrar läka helt utan varje gång man pillar på den så börjar det blöda igen.

Fast när det väl är läkt kommer man nog alltid vara ärrad för livet, med tiden kanske de bleknar men på ett sätt kommer de alltid finnas där. Så då får man fråga sig själv om man ska låta sig bli störd av det, se de fula märkena, eller bara acceptera och leva med det.

Jag tror också att hjärtat och en själv kan bli starkare utav att bli sårad. Om man hanterar det på rätt sätt vill säga.. Om inte annat lär man sig hantera motgångar och besvikelser i framtiden. Låt ärren vara en påminnelse om det som varit men också att man lärt sig av det och att man faktiskt är starkare nu än då. Annars finns nog risken att det blir motsatt effekt och man istället blir svagare än man var innan.

Alla gör vi misstag, ingen är perfekt och alla blir vi sårade någongång. Ta lärdom av det istället för att gräva ner dig. Jag tror på att man måste kunna prata med varandra och kunna ta till sig det den andra säger och känner. Man måste kunna se från ett annat perspektiv än sitt eget.. Bara för att hjärtat blir sårat betyder det inte att man måste bli blind också. Man måste inte leva i mörker.

Att förlåta kan kännas jobbigt men samtidigt är det en av de lättaste sakerna man kan göra. Det är starkt gjort när en person inser sitt eget misstag och ångrar sig. Inte genom ordet förlåt. Eller inte när personen inser att man borde ångra sig. Utan när man känner att personen verkligen ångrar sig, inombords. Samt de där små detaljerna. Känner man och ser man det kommer man nog även märka att banden mellan en är starkare. Bara man kan förlåta.. och gå vidare.

Blir man sårad kommer inget någonsin bli sig likt igen, men det är ens egna val som avgör om det blir till det bättre eller till det sämre.

Alla mänskliga misstag begås av otålighet.

Att erkänna att man misstagit sig är att visa att man är klokare idag än igår.

Vi glömmer våra glädjeämnen men minns våra lidanden

Det finns ingen större kärlek än den som stannar kvar, fast det inte ser ut som att det finns något att stanna kvar för.

Avundsjuka.

Skrivet: 2009-05-03 @ 00:22:02
Ibland förstår jag inte vad jag får mina tankar ifrån eller hur jag kan koppla saker. Men ibland kan jag nog få till det mest konstiga och oväsentliga till något tankeväckande. Eller som jag i alla fall tycker är tankeväckande och andra istället funderar vad sjutton jag menar.

Årets tema i svenska nationella är "Saga och Sanning". Mitt tal på det muntliga handlar om avundsjuka och är det jag kommer delge er här på bloggen.

Det finns ett ordspåk som lyder: Avundsjuka är konsten att räkna andras glädjeämnen istället för sina egna.

Alla har väl någongång mer eller mindre varit avundsjuk på någon eller något. Det kan handla om pengar, betyg, relationer eller bara något vardagligt som att vara avundsjuk på någonannans hår. Oftast handlar avundsjuka om sådant man själv inte har eller uppnått. Man jämför sig med andra och allt som man själv inte har vill man plötsligt ha. Egentligen vet man nog inte varför utan man intalar sig själv att andra har det bättre och att man själv skulle må så mycket bättre om man hade det som dem. Allt skulle vara perfekt. Men det man egentligen borde inse är att ingen är perfekt och ingen har det perfekta livet. Hur mycket man än tror det och hur mycket man än kämpar för att få det så kommer det aldrig inträffa. För det kommer hela tiden finnas någon liten detalj som inte duger, någonting som man inte är nöjd med.

På ett sätt skulle man nog kunna likna avundsjuka vid drömmar. Men skillnaden är nog att en dröm är något man kämpar efter att uppnå medans avundsjuka är något man grämer sig över att man inte har men inte gör någonting åt för att förbättra.

Det värsta med avundsjukan är att det kan förstöra så mycket om man inte passar sig. Hur långt bör man låta det gå egentligen? Ska en avundsjuka få förstöra en lång vänskap t ex? Borde man inte veta bättre än att gå runt och vara avundsjuk på sina nära och kära. Varför gör man inte något åt det istället? Eller framförallt varför tänker man aldrig på de bra sakerna som man själv har i sitt liv? De där små detaljerna som andra i ens omgivning är avundsjuka på. För jag kan lova att alla har något som någon annan är avundsjuk på, något som någon annan skulle kunna göra vad som helst för att få. Det är ju de detaljerna som man ska fokusera och tänka på. Det är sånt man ska ta vara på så att man inte förlorar saker och relationer i onödan för att man går runt och är avundsjuk på alla andra. Ta vara på det som är bra hos dig själv och unna andra lycka. En dag är det din tur att vara lycklig, om du kan öppna ögonen och sluta vara förblindad av avundsjukan. Lyckan kan inte komma in i ens liv om man inte ser den eller hör när knackar på ens dörr så man kan släppa in den. Alla är vi unika och har både för och nackdelar, så se det positiva i det hela. Är du negativ blir också allt negativt och tvärtom. Le och var glad när det går bra för någon annan för en dag kommer du själv bli belönad för att du lyckades vara oegoistisk för en sekund.

Jag sammanfattar och avslutar det hela med det indiska ordspåket: Avundas aldrig någon det sken av lycka han ger, för du känner inte hans hemliga sorger.

Även det bästa himmelrike har ett litet helvete i källaren..

Rosor.

Skrivet: 2009-05-03 @ 00:17:13
Jag tycker om rosor. Inte bara för att det är en otroligt vacker blomma utan för att de kan symbolisera så mycket annat också. Alla vet väl att rosor kan användas för att uttrycka sin kärlek eller uppskattning till någon. Eller för att gratta någon. Men för mig så kan de liknas vid så mycket mer...

De mjuka, sköra kronbladen kan liknas vid livets vackra stunder. De där stunderna man bara vill njuta av, få beröra försiktigt så de inte förstörs. Som man vill hålla kvar vid men som tyvärr efter ett tag vissnar och faller ner mot avgrunden. Då är det bara minnet av dess mjukhet och det vackra som man har kvar. De vassa taggarna liknas vid de stunder man ska handskas med varsamt. Så att man inte skadar eller sårar sig själv eller någon annan. De där stunderna då allt man gör spelar roll om vad som händer i framtiden. Tar man på de rätta ställena, där stjälken är befriad från taggar så klarar man sig undan och kan hålla i rosen utan att fara illa. Precis samma som i livet, vet man hur man ska göra, vart man ska ta så har man livet i sin hand och kan göra vad man vill med det. Annars är det bara att testa sig fram, man kanske fastnar på en tagg då och då men en dag så kommer man hitta rätt ställe att hålla fast vid och då kommer allt bli så mycket lättare. Då kan man göra vad men vill och så man på bästa sätt kan beundra och njuta av det vackra, mjuka och underbara som både rosor och livet ger oss.

Det är precis detta jag vill visa men på samma sätt själv bli påmind om genom min tatuering.

Alla får sin beskärda del av lycka och glädje
- en del får den dock mer beskuren än andra.

De människor som har fått ut mest av livet är inte de som levt ett sekel
utan de som har levt varje minut.


Sanningen kan aldrig uttryckas i ord, den kan blott levas.

Människor.

Skrivet: 2009-05-03 @ 00:13:16
Vissa människor har en stor del i ens liv. Det klickar på en gång och sedan finns de kvar vid ens sida i resten av ens liv eller i alla fall många många år. Saker som att de alltid finns där för en vad som än händer eller att man kan skratta och vara sig själv med den personen är sånt som gör att de får sig en egen plats någonstans där inne. Man skulle kunna göra vad som helst för såna här personer och man älskar dem av hela sitt hjärta.

Andra människor finns i ens liv bara för ett visst syfte, ibland i många år. Det kan vara olika saker som syftet är och man kan då ha många bra stunder tillsammans och tycka om den här personen. Men vid en viss punkt stannar man i relationen och man skulle kunna säga att syftet är slutfört. Så då står man och trampar på samma ställe. Växer ifrån varandra. Det händer oftast av sig själv utan att det är någons fel, det finns helt enkelt ingenting mer att hämta i den relationen. Så när denna person försvinner ur ens liv så märker man inte av det så speciellt. Utan det är bara så, man tänker inte på det och livet går vidare som ingenting har hänt.

En del människor däremot kommer in i ens liv mer utav en slump och kan sedan komma att få en stor betydelse i ens liv. Utan att de gör något speciellt så är det något som gör att de stannar kvar i ens hjärta och minne föralltid. De får en speciell plats. Men oftast är det nog de små detaljerna som gör att man minns dem. Handlar om något som man kan förknippa med den här personen: Ett leende, ett ord/uttryck, en händelse, en känsla, en doft. Det kan egentligen vara precis vad som helst.

Sen finns det också de människor som man bara träffar ytligt. På stan, på bussen eller vart som helst. Oftast får de väl ingen större betydelse i ens liv men påverkar det ändå och därför så behöver de finnas där. Man kan minnas dem ibland i alla fall. Även här pga små detaljer som ett leende eller en hjälpsam hand kan göra att ens vardag blir lyckligare och lättare.

Under hela ens liv kommer man träffa många olika sorters människor. Alla med ett visst syfte och mål för ens enskilda vardag eller hela ens liv. Vissa kommer att få mer betydelse än andra. Vissa är på samma nivå som en själv medans andra kan ta energi från en istället. Hela tiden kommer saker och ting ändras och människor kommer komma och gå ut och in i ens liv. Människor kommer många gånger att såra en men ännu fler gånger kommer de få en att skratta och må bra. Många kommer man att minnas medans andra är glömda dagen efter. Detta är livets gång. Socialt umgänge är i alla fall något som alla behöver för att kunna leva sitt liv fullständigt.

Maktlös.

Skrivet: 2009-05-03 @ 00:05:21

Det värsta som finns är när människor i ens omgivning mår dåligt.. När en person som betyder allt, som man verkligen bryr sig om och som man älskar har förlorat hoppet och bara vill ge upp vet man inte vad man ska göra.. Man står helt maktlös.. Vad kan man egentligen göra förutom att finnas där?

För alla beslut man tar är ju ens egna val och dem får man stå för, men vissa saker drabbar bara inte en själv utan andra i omgivningen också.. Dock kan man inte låta någon annan styra ens liv, ingen annan kan ta besluten åt en och man kan heller inte låta allt hänga på någon annan. Det finns så många olika saker som kan spela en stor roll i de beslut man tar och man måste själv hitta ett sätt att hantera alla motgångar i livet, det finns ett sätt för alla så därför kan man inte bara ge upp. Man kan inte bara skita i allt..

Man måste tänka långsiktigt och vad som blir konsekvenserna av sina handlingar och inte bara bli förblindad av nuet och allt som drabbar en just då. Livet funkar inte så, utan öppna upp ögonen och se och förundras över vilka möjligheter som faktiskt finns där ute. Livet är som en enda stor bergochdalbana.. Den innehåller många fallgropar men minst lika många höjdpunkter, i vissa partier går det snabbt och andra lite segt, speciellt på vägen upp. Fast har man klarat sig ända upp så ligger hela världen för ens fötter. Den innehåller även en hel del kurvor och snabba vändningar och ibland hänger hela världen upp och ner och ingenting står rätt till eller är som det ska. Men när man väl har tagit sig igenom hela banan så ångrar man inte att man gjorde det även om man under färdens gång undrade vad man hade gett sig in på. Man är istället stolt över att ha klarat det och skulle lätt göra samma sak igen.

Att fatta ett sådant beslut tar en bråkdels sekund av ett liv och sedan är livet förändrat föralltid..

"I believe that this world believes in love
We might never really agree on anything about the lives we live
between you and me so differently
We don't always see things the same we should agree to disagree
If we meet and love we can work it out
I believe you and I will overcome
I believe you and I believe in love
Whether you think I'm so confused or if you feel the way I do so don't give in
to this hate within
Living in this world of pain don't let it bring you down"


I believe you don't know what you got until you say goodbye..