RSS 2.0

Mumlande i nattmössan.

Skrivet: 2011-11-18 @ 02:07:34

Under ytan. Sakta trillar det tårar ner för kinderna. Det gör så ont när jag vet att många runt om mig dras med mörka tankar och beslut. Att mina nära har det svårt. Vill hjälpa men står maktlös. Så då vandrar även mina tankar iväg.. De stannar, som så många andra gånger, vid minnena av de jag förlorat.

Det är snart tio månader sedan hon lämnade oss. Lämnade ett stort tomrum efter sig. Man försöker intala sig att det var detta hon ville och att hon inte orkade mer. Ingen ska behöva ha det så.. Men kan inte låta bli att tänka att man borde ha gjort mer. Förstått. Hjälpt. Vad som helst. Det är så ofattbart. Obeskrivligt. Overkligt. Fan.

Vrider och vänder på alla tankar och funderingar. Slår knut på mig själv. Bryter ihop. Rycker upp mig. Förtränger.

Man ska ta vara på dem man har. Göra allt man kan. Få sina nära att förstå hur mycket de betyder. Om jag kan göra något för någon för att få så lite, eller så mycket, som ett leende tillbaka så är det värt det. Helt klart.

Är därför mörkrädd för den otacksamma värld vi lever i.. Folk vet inte vad de har eller hur lätt de kan förlora allt. Vem vet vad morgondagen bringar?

"Live one day at a time and make it a masterpiece"


Kommentarer
Postat av: Hanna

Hon får snart sällskap och någon att ta hand om där uppe tills vi ses igen...

2011-11-18 @ 19:25:15
URL: http://hijateja.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback